Publicerat av on Mar 16, 2016 i #blogg100, Andlighet, Personligt | Inga kommentarer

photo-1418848372148-629424a5ca04

Det är många sökande unga vuxna och ungdomar i mitt liv just nu. Det känns både roligt och rörigt. Det är svårt att veta när man är ett bra stöd och inte, jag försöker läsa av situationer utan att trampa någon på tårna. Jag går mycket på känsla och ibland blir det fel. Jäkligt fel. Då tryter mitt tålamod, då vill jag helst bara skrika rakt ut: ”Det räcker nu! Jag orkar inte mer! Ser du inte att jag bara vill dig väl?”

I går rensade jag ut gamla mejl och hittade plötsligt en oväntad hälsning:

”Hej, mitt namn är Denise och jag gick i Simons klass. Jag råkade hitta detta inlägget och ville bara säga att det gav en otrolig tröst såhär dagen innan årsdagen…
Jag beklagar förlusten av din brorson.”

Mina egna tillkortakommanden blev så banala. När jag plötsligt blir påmind om min brorson Simon som tog livet av sig för åtta år sedan. Han blev bara 15 år. Vad fint att hon fick tröst av mina lånade ord och vad fint att jag fick påminnas om att det finns så mycket att leva för. Det gav mig tröst.

I veckan har jag tröstat två unga mammor från Rumänien, oberoende av varandra. Två romska unga kvinnor som sitter utanför ICA Maxi på vardera sida om kolossen och tigger varje dag. Jag har verkligen försökt att inte engagera mig,  jag har nämligen en tendens att göra det. Jag har försökt att snabbt smita förbi dem, tittat ned i marken, hejat kort eller helst inte alls. Jag har till och med utvecklat ett sätt att försöka hänga på när många går in samtidigt, så att jag blir en i mängden. Jag har ju så sällan kontanter på mig när jag ser en tiggare, vilket grämer mig… ofta.

Men i veckan så kunde jag inte stå emot längre. Det kändes så självklart att hjälpa dem med en slant och inte bara några kronor, utan med en mer betydande slant. Det gör att de kan få gas i husvagnen så att deras barn slipper frysa eller en slant för att skicka hem. Jag gav dem sedan varsin kram, en klapp på kinden och några tröstande ord på vägen. Fina småbarnsföräldrar som trots allt inte ger upp. De skulle kunna vara mina egna döttrar. Jag borde vara bedrövad, det är jag också, men jag ser också att de kämpar på trots allt. Trots allt.

De viker sig inte, och då gör inte jag heller det. Vi har alla problem som vi brottas med. De är mer utsatta men samtidigt starkare än jag. Men jag har det bättre ställt så jag kan hjälpa dem och samtidigt hjälper dig mig att hitta min egen styrka. Ett givande och tagande. Vi är här för att hjälpa varandra igenom det här livet. Ingen ska behöva gå ensam om de inte vill. Ingen.

Inlägg 17/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *