Publicerat av on Mar 6, 2016 i #blogg100, Film, Läsutmaning | Inga kommentarer

I går ramlade jag över Cui Bonos intressanta blogginlägg om hur han fått igång sitt läsande genom att läsa minst 25 sidor eller mer per dag. Han har på en månad redan avverkat två böcker. Det var en utmaning i min stil, tänkte jag och bestämde mig för att äntligen ta tag i mitt läsande. Jag har sedan en längre tid, typ fyra år, velat läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitjs. Hon hann till och med bli nobelpristagare 2015, innan jag äntligen vek upp de första sidorna.

Jag förberedde min läsutmaning väl. Dukade frukostbordet fint med tända ljus, ställde fram varmt och gott nybryggt grönt te av min favoritsort citron och ingefära och ett par rostade mackor med vindelröktskinka och paprika. Jag var beredd.

Redan när jag läst de första sidorna i boken, visste jag genast varför jag värjt mig för att läsa den. Den handlar inte om krigsskildringar som vi är vana att läsa. De om krigshjältar som skyddar kvinnor och barn från bomber och svält, befriade städer som heroiskt välkomnar segerherrarna med glada hurrarop eller stilla gråtande kvinnor i blommiga klänningar, magra men fortfarande vackra, som kysser sin krigshjälte passionerat i solnedgången.

Nej, det här handlar om kvinnorna, som deltog i andra världskriget för Sovjetunionen mot Tyskland, prickskyttarna, luftvärnsbefälen och minröjarna. Deras personliga röster. Det mest svåruttalade minnen skildras. Över en miljon kvinnor deltog i kriget på den ryska sidan. Men deras berättelser ville ingen lyssna på. De tystades ned.

Svetlana Aleksijevitj påbörjade sina intervjuer 1978. Hon träffade hundratals kvinnor, till en början ofta avvaktande eller rent av misstänksamma. De möttes i vardagen, vid tedrickande. Hon lyssnade, utan förutfattade meningar, lät deras minnen växa fram. Tillit uppstod och bandspelaren plockades fram. Hon berättar hur det alltid är tre personer närvarande, den hon intervjuar, personen denne var under kriget och hon själv. Ett uttalande som fastnar hos både författaren och mig är: ” Jag var så liten när jag åkte till fronten, så under kriget hade jag faktiskt vuxit.”

Jag känner igen den känslan. Min egen far var med i finska fortsättningskriget 1941-1944. Han var bara sjutton år när han åkte iväg till fronten. Först till Svir sedan till Tienhaara på Karleska näset utanför Viborg i Finland. Han låg vid det österbottniska infanteriregementet IR61 som sedermera skulle hålla ställningarna mot ryssarna vilket kallades för Finlandslås. Det var ett av de största slagen mot Sovjetunionen midsommaren 1944. Det finlandssvenska regementet kämpade tappert för att förhindra ryssarna från att inta Helsingfors. I september slöts fred med ryssarna som bland annat krävde att finnarna skulle köra ut 200 000 tyskar som befann sig i norra Finland. Det var det sista blodiga striderna på finländsk mark – Lapplandskriget. Pappa hemförlovades 19 år gammal, han slapp delta i Lapplandskriget. Tur för honom och för mig. Han hade troligen inte överlevt. Han var nämligen en av få överlevande från sitt eget kompani. De var över 100 när de stred vid Tienhaara, endast ett 30-tal återvände.

Jag har varit i Tienhaara och på flera av de stora krigsskådeplatserna där finnarna slogs mot ryssarna. Landremsor som tillhörde Finland innan 1945 och som idag är Ryssland. Jag har känt skuggorna av de många stupade som aldrig fick återvända till sina nära och kära. Jag har sett kärren där ryssarna dumpade sina stupade mannar till den eviga vilan. Jag har strukit med handen över tusentals namn i guld på gigantiska granitmonument. Sånt lämnar skälvande spår inom en.

Det blev en dokumentärfilm- Pappa Kom Hem– min egen uppgörelse med min familjs förflutna. Jag intervjuade min farbror, pastorn, som vänligt men bestämt inte ville prata om minnena från kriget. Att prata med pappa var för sent. Han hade redan gått vidare. Jag grät över den oändliga tomhet som kriget lämnat inom mig, trots att det hände långt innan jag föddes. Frågan som förföljt mig genom åren är om det det går att ärva ett krig? Och det gör det. Men det går också att göra upp med det förflutna. Jag har själv fått svar på många av mina frågor genom min film. Den är precis som Svetlanas Aleksijevitjs bok inte en film om hjältarna utan mer om vad som händer med oss människor som kommer efteråt. Därför har jag värjt mig för att läsa hennes bok. Det är för smärtsamt. Men nu ska jag våga. 25 sidor per dag är en lagom dos. Imorgon återstår det 375.

Blogginlägg 6/100 #blogg100

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *