photo-1451653500993-04a9a6368221

Det är hos det kvarblivna men undanstoppade, det behållna men lite skämmiga, som berättelserna finns gömda och lagrade. Där finns hemligheterna kvar att borstas fram, till en nysning och en tår, varsamt och respektfullt.

Jag tror att det är samma sak med återblickar på ett år som gått. Händelserna vi lyfter fram – titta här, titta där – och de som vi glömde i samma sekund som de inträffat, finhyllorna och soptipparna, är inte särskilt intressanta.

Det är i gränslandet däremellan livet pågår. ”

Så skriver en av mina favoritledarskribenter Ola Nordebo i Västerbottens-Kuriren i en fantastiskt kontemplativ nyårskrönika inför det nya året – 2016.

Jag har ett hus på landet, eller snarare flera små hus, vid en pittoresk sjö. När min mamma levde bodde hon sina sista år här. Det var länge vår sommarstuga innan hon byggde nytt för 25 år sedan. Det är fullt av minnen, eller är det möjligen bara skräp?

Hur som helst, så har jag länge haft en ambition att rensa ut för gott, göra om det gamla huset till ett kreativt rum där vi alla i familjen ska kunna få tid och rum till att skapa, sätta ord och färg på våra fantasier. Men än så länge är det fullt av kartonger sprängfyllda med gamla kläder, handvävda dukar, barnfilmer, tv-spel, nötta skor, gulnade färgfoton, anteckningar, tummade brev, dagböcker, biljetter, skamfilat husgeråd och brustna drömmar.

Det har liksom tagit emot. Det är ofta lite för sorgligt att lyfta i sakerna och ta beslut om deras eviga slutstation. I minst tio år har jag ältat allt ska bort. Nu. Nu. Nu. Men det har hela tiden blivit; Sen. Sen. Sen.

IMG_8007.JPG

Men jag kan ju börja med att summera 2015. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning mot mitt nya minimalistiska och strömlinjeformade liv. Inspirerad av minimalistgurun Joshua Becker som jag lyssnade till på Caminos Stora Hållbarhetsdag i Stockholm.

– Till slut är det som att sakerna äger dig, än tvärtom. Du kommer upptäcka att du är mycket lyckligare utan en massa saker och får mer tid över till att göra det du vill, sa han.

2015 var året då jag verkligen började med många utrensningar både fysiskt och mentalt och släppte in nya. Jag har gjort ett slags allergitest på mitt eget liv, tagit bort sådant som inte fyllt min tillvaro med glädje och vågat prova på mycket nytt och obeprövat för att se om det är något för mig.

Jag tog äntligen tag i mina skrivardrömmar, gick med i blogg100, som är en utmaning att skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar. Jag ledsnade vid 83, trots att jag var så nära mål. En erfarenhet jag tog med mig är att jag helst skriver när jag har något att säga, än att krysta fram inläggen som det kändes till slut. Men det fick i alla fall i gång mitt skrivande. Så redan i mars så bokade jag in kursen yoga- och skrivarkurs på Frötuna Gård utanför Uppsala och åkte dit i en vecka efter midsommar. Det var magiskt. Hem kom jag med ett synopsis till en diger roman och åkte till och med på en fortsättarkurs i oktober. Romanen ska jag jobba med under 2016 är målet.

24166628451_bbfb03d014_z

Den största förändringen var trots allt att jag slutade mitt uppdrag som kommunikatör på Region Västerbotten efter nästan fyra år, där jag jobbat som konsult det senaste året. Många roliga händelser och äventyr fick jag vara med om min tid där. Och inte att förglömma alla härliga kollegor.

En av de roligaste händelserna i år var att jag fick följa med den kände franske fotbollsspelaren Lilian Thuram under en hel dag. Det var en intressant resa i integration och rasism där han drog fulla hus vart än han kom. Sedan var ju han grymt charmerande och bjöd på sig själv också. Hans minspel när han fick äta rå renstektartar var obetalbar.  Och jag fick många sköna bilder när han skrev autografer åt sina fans. Jag insåg att det var första gången som jag deltog i ett arrangemang i Umeå, där jag kände mig i minoritet. Länge leve mångfalden!

IMG_8773.JPG

Sedan blev det mycket flyktingfrågor på min agenda i höst. Jag blev engagerad att jobba som kriskommunikatör för MSB ( Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) via Criscom för att jobba med flyktingsituationen på Migrationsverket Väst i Göteborg. Det blev några spännande veckor i oktober och november, där vi gick in och stöttade med kris-och metodstöd  tillsammans med Försvarsmakten. Mycket givande och lärorikt på många plan. En sak jag lärde mig är att vid kriser så tar man ett steg framåt och två bakåt hela tiden. Det som verkar allvarligt på morgonen kan vara löst i sista minuten till kvällen, det gällde särskilt allt arbete med att hitta tak över huvudet för flyktingarna. När jag var där så kom det cirka 500 asylsökande per dag till Göteborg. Läs gärna mina inlägg om flyktingsituationen här.

Och sedan dess har jag dessutom blivit god man.I dagsläget har jag fyra killar från Afghanistan, med allt vad det innebär att fixa tolk, skola, tandläkarbesök med mera. Eftersom det råder stor brist på gode män i hela landet känns det som en bra samhällsinsats att kunna bidra med mina kunskaper, erfarenheter och lotsa de här killarna in i det svenska samhället under tiden de söker asyl.

Det blir ofta missförstånd som löses med skratt och google translate i mobilen från engelska till persiska och tvärtom. De flesta förstår och talar persiska väl då de ofta har vuxit upp som flyktingar i Iran. De är dessutom alla individer med sina enskilda utmaningar och möjligheter. Jag har också upptäckt att jag har fått en ny syn på svenska samhället, trots att jag har jobbat många år med samhällsfrågor både som journalist och kommunikatör.

Jag ser både brister och styrkor i flyktingmottagandet. Men tack vare alla dessa fantastiska organisationer, socialsekreterare, vårdpersonal, tjänstemän, politiker, boendepersonal, gode män, lärare, familjehem och privatpersoner, som gör oerhörda insatser för att få alla flyktingar att landa så mjukt som möjligt, så tror jag på framtiden. De ska alla ha en stor eloge. Samtidigt möts jag av en ny blick när jag går på stan med mina killar. Både svenskar och nyanlända tittar på mig på ett nytt och för mig annorlunda sätt. Mest på ett nyfiket och frågande sätt, vilket jag tolkar som gott. Det är intressant att tänka och göra nytt, det är inte alltid lätt men spännande. Eller som jag brukar säga: ”Om man gör som man alltid har gjort, så blir det som man alltid har gjort. ”

IMG_9067-1.jpg

Slutligen måste jag bara berätta att jag även har utbildat mig till informatör genom försvarsutbildarna. Vi är 50 informatörer i landet som ska att lära ut krisberedskap, kriskommunikation och första hjälpen till allmänheten via MSB:s kampanj För din säkerhet. Umeå Tidning gjorde en intervju med mig om den här. 

Jag rör mig i ett nytt landskap och  Sverige står inför många nya utmaningar i år. Och det är ju precis som vanligt, det är ju där jag trivs som bäst. I bräschen, i framkant, i gränslandet till det nya som vi knappt vet vad det är än. Dit är jag på väg. Igen.

Så i år blir mantrat inte: Sen. Sen. Sen. Utan: Nu. Nu. Nu.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *