Publicerat av on Feb 18, 2015 i Hälsa, Personligt | Inga kommentarer

IMG_4553En silverkanna! Ett fynd för mina gröna och röda brygder. Den slungar mig tillbaka till Paris. Min roomie Caco från Marseille (som faktiskt var uppvuxen i det legendariska Courbusier- huset Cité Radieuse i samma stad) hade en liknande kanna. Hon som egentligen hette Caroline, inte fullt lika näpet som Caco. Typiskt franskt att ha ett smeknamn som låter som en uppnosig knähund, en sådan som bara äter handrullade köttbullar. Caco hade en siames katt – Shiva. Hon hade en missbildad svans och var halvgalen. En gång smet hon ut i trapphuset.

När jag hittade henne var hon som en fastfrusen tunga mot ett metallrör i vinterkylan. Totalt orörlig och skräckslagen, stirrandes på en duva som förirrat sig in trapphuset. Jag hojtade roat åt mina kompisar att komma. När vi stod där alla på trappavsatsen och betraktade naturrutan, hör vi hur ytterdörren sakta glider igen bakom oss. Fasiken. Inga nycklar och inga skor. Dessutom med en espressobryggare på gasspisen. Vad göra?

Tur i oturen fanns det en brandstation mittemot vår lägenhet på andra sidan gatan. Vi rusade dit och berättade om att vi blivit utelåsta från en lägenhet på tredje våningen. Tre kvinnor i nöd. Hjälp oss!

Brandmännen skrockade och himlade med ögonen, medans de tvinnade ändarna på sina vaxade mustascher. ”Oh, la,la…ni har klantat er så ni får stå ert kast”, sa de med fransk brytning där de stod i eftermiddagssolen och putsade på sina röda brandbilar i bara överkroppar.

Modstulet började vi gå tillbaka i strumplästen. När jag plötsligt mindes: Espressobryggaren!!! Den står ju på gasspisen. Jag gestikulerade ivrigt för brandmännen hur halva Paris skulle flyga i luften. Mon dieu! Ni kommer att bli hjältar!

Tre spänstiga brandmän krängde ned en lång stege på axlarna och sprang med höga knän in på innergården till vår lägenhet. De reste stegen, kröp in genom köksfönstret, stängde av gasen och öppnade dörren åt tre tjejer med tindrande ögon. Kaffet smakade gott och kisse överlevde.

Numera dricker jag bara te.

För jag har sällan tråkigt med tesorter som Walkabout in Regents Park, rosendrömmar och gunpowder. Det får mitt sinne att explodera. Om man säger så. À la vôtre santé!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *