Publicerat av on Sep 14, 2014 i Foto, Personligt, sociala medier | Inga kommentarer

I dag är det den stora valdagen i Sverige. Det är slutspurten i politiker-VM. Vem ska vinna? Vem vill vi ska sjunga nationalsången de närmaste fyra åren? Eller hur vill vi den ska sjungas och av vem?  Av Zlatan eller av enbart svenska blonda och blåögda barn? Eller kanske både ock?

Jag bävar över att Sverigedemokraterna kan bli det tredje största partiet i Riksdagen före Miljöpartiet. Vi är många som har rötterna i ett annat land och som sjunger den svenska nationalsången högt och ljudligt av stolthet. Vi är ju också svenskar, eller hur?

I veckan drog Fredrik Marcus igång en kampanj i sociala medier #dåhadejagintevarithär mot SD:s valaffischer. Bilderna har spritt sig som en löpeld för att uppmärksamma att flera människor i din närhet antagligen inte skulle finnas här om SD får bestämma. Deeped insåg t.ex förfärat att hans kollega inte skulle finnas här.

Så här skriver Fredrik Markus själv om bilderna på sin Facebook.

Jag gjorde min egen bild på www.dahadejagintefunnitshar.se för att berätta att jag och mina barn inte skulle ha funnits här om min föräldrar inte hade lämnat Finland på 50-talet och etablerat sig i Sverige. Nu var de finlandssvenskar och hade mycket gratis med språket då svenska var deras modersmål. Men ändå.

De hade efter kriget gått handelsskola i Gamla Karleby i Österbotten och längtade efter nya utmaningar. Finland gick på knäna efter kriget, det var fattigt och underutvecklat. En hel generation unga män hade fått sätta livet till i Vinterkriget(1939), Fortsättningskriget( 1941-1944) och Lapplandskriget(1944-1945) mot Sovjetunionen.  Tre krig? Japp, det var inte bara i Vinterkriget som finnarna stred mot ryssarna. Fast det är det mest omtalade, gerillakrig i 40 minus grader är en bragd.

Flera av mina manliga släktingar var med i krigen. Min egen far gick ut i Fortsättningskriget endast 17 år gammal. Han överlevde men levde med krigsminnen hela livet. ( För er som inte vet gjorde jag en dokumentärfilm om honom för några år sedan Pappa Kom Hem.)

Det var dyrt att få visum till Sverige på 50-talet. Jag minns att mamma berättade att det kostade runt 12 000 finska mark, (möjligen var det ännu mer) En förmögenhet i alla fall. Hon sålde sin ärvda strandtomt på Västerö i Maxmo skärgård för en spottstyver till sin bror för att få loss pengar till resan över Kvarken. En tomt som i dag är värd hundratusentals kronor.

Den ligger inte långt från den plats där min morfar en gång stred mot ryssarnas förtryck under Frihetskriget ( eller inbördeskriget) 1918 genom att smuggla in vapen nattetid från Tyskland med fartyget S/S Equity. Andra släktingar, så kallade aktivister, riskerade livet genom att smuggla människor som var kritiska mot den ryska regimen över Kvarken.

Mina föräldrar var driftiga och utbildade. Precis som många andra invandrare som kommer hit till Sverige. Människor som vill vara med och bygga ett samhälle till det bättre både för sina medmänniskor och för sina barn och barnbarn.

När jag var liten skämdes jag för att mina föräldrar inte var helsvenskar, födda i Sverige sedan generationer tillbaka.  Jag hade läst mycket om judeutrotningen och tänkte att om det skulle bli en liknande utrensning i Sverige då skulle våran familj ligga pyrt till. När jag berättade det för mamma utbrast hon:

”Jag har inget att skämmas över. Jag är stolt över att vara finländare. Så där får du aldrig tänka.” sa hon och spände ögonen i mig.

Hon hade förstås rätt. Jag skämdes över att ens ha tänkt tanken. Det är klart att vi hade rätt att finnas i Sverige som alla andra. Med hennes ord ringande i öronen går jag till val i dag och röstar bort SD för mina ofödda barnbarns skull.

Om du fortfarande tvivlar på vad du ska rösta på?  Läs Kristian Appelquists krönika: ”När vi blir rädda så blir vi farliga för varandra”.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *